Schwedische Sekundärbibliographie

1. Hermann Hesse: Nya tyska Böcker (Rezension zu: Guardini, Christliches Bewußtsein, in: Bonniers Litterära Magasin, Stockholm, 4, 1935, 3, S. 26-34, zu Romano Guardini S. 32 [Gerner 317] - [Rezension] - https://books.google.de/books?id=MhUiAQAAMAAJ; unter dem Titel „Bemerkungen zu neuen Büchern“, auch in: Die Neue Rundschau, Berlin/Leipzig, 46, 1935, I (Juni), S. 664-672, zu Romano Guardini S. 670f [Gerner ???] - [Rezension] - https://books.google.de/books?id=nL82AAAAMAAJ; dann in: ders., Gesammelte Werke, 12. Bd.: Schriften zur Literatur 2, Frankfurt am Main 1970, S. 510f.: „Unter jenen katholischen Autoren, die sich mit den brennen-den religiösen Problemen auseinandersetzen und sie im Sinn der Kirche zu erhellen suchen, ist mir Rom. Guardini vielleicht der liebste.“ [Gerner 317] - [Rezension] - https://books.google.de/books?id=O2MsAQAAIAAJ; dann in: ders., Sämtliche Werke, Band 20, 2005, S. 72 [Rezension] - https://books.google.de/books?id=EocHAQAAMAAJ
2. [Schwedisch] Carl-Martin Edsman: Evangeliskt och katolskt om Corpus Christi, kyrkan och den enskilde, in: Svensk teologisk kvartalskrift, 21, 1945, S. 272-298 [neu aufgenommen] – [Artikel] - https://books.google.de/books?id=8IrgqYOMM0wC und https://journals.lub.lu.se/STK/article/download/7538/7184; zu Romano Guardini:
   1. S. 291 ff: „R. Guardini, som ingalunda kan misstänkas för någon slags individualism utan snarare i sitt svärmeri för Corpus Christi-tanken gått för långt åt det motsatta hållet, har i sin bok „Vom Sinn der Kirche“ (3. Aufl., Mainz 1933), två tänkvärda kapitel om denna fråga, nämligen „Kirche und Persönlichkeit“ (jfr Ströms term „personalism“) och „Gemeinschaft“. Efter att i det förstnämnda ha framhållit, att kyrkan såsom en gemenskap av människor är en gripbar sociologisk storhet, vars sanna väsen dock endast uppenbarelsen giver besked om (s. 37), säger Guardini: »Han (Gud) är alla människors Gud. Han vänder sig till det överpersonliga, till gemenskapen, och så finna alla gemensamt i honom den som de i synnerhet behöva. Men han är också varje enskilds Gud. Detta uppenbarar ju hans högsta 'Lebensbereichtum', att han för varje människa är 'hennes Gud', det särskilda svaret på hennes väsens särskilda behov, tillhörig var och en på detta engångsbetonade, blott för denna personlighet avpassade sätt; tillhörig henne som annars ingen, alldeles som hon och hon ensam är. Detta är Guds rike i själen, den kristna personligheten». Guardini är förresten icke nöjd med ordet personlighet, som har en bismak av individualism, autonomi och enbart inommänsklig livssyn. Det är dock fråga om Guds enskilda barn i motsats till församlingen (s. 38 f.). „Den äkta kristna gemenskapen är icke så beskaffad, att personligheten måste värja sig däremot . .. Den är ingen makt, som gör våld på den personliga egenexistensen, utan förutsätter och fordrar den fritt för sig stående personligheten. Kyrkan är en gemenskap av väsen, som icke blott utgöra det helas lemmar och verktyg, utan samtidigt äro världar med egen medelpunkt, d. v. s. personligheter. Blotta individer bilda endast hjordar eller myrstater; gemenskap är ett förhållande mellan personligheter» (s. 40). Den kristna gemenskapen och den kristna personligheten äro något egenartat, vi få varken bestämma dem utifrån statsabsolutismen eller individualismen (s. 42). Likaså äro de bägge nödvändiga och ursprungliga, och ingendera kan återföras på den andre (jfr Ström, s. 263: »Kyrkan är oberoende av de troende i fråga om tillkomst och realitet»). Ingen är värdefullare inför Gud, en sådan fråga är galet ställd. Kristus har dött för både kyrkan och den enskilda själen (jfr Ström, s. 198: »Jesus på korset ensam är kyrkan»).[32 Det innebär en grov förvrängning av de citerade engelska forskarnas utsagor att taga dessa till intäkt för en korporativ tolkning av denna mening. R a m se y menar med en liknande formulering helt enkelt, att det gamla gudsfolket är reducerat till en enda person, vilken samtidigt är det nyas begynnelse, »and those who will be united with Him will enter an Israel which exists already».] »Staten offrar den enskilde för helheten, icke så Gud. Detta är ’Menschenarmseligkeit’.» Men den enskilde är likväl underordnad kyrkan (s. 44). Kap. »Gemeinschaft» inledes med en kritik av individualismen. Både individer och stater emellan behövs det gemenskap. Viljan till gemenskap är emellertid »så stark — oavsett att även detta ord liksom allt dyrbart redan börjar bliva ett slagord — att den nästan allt för mycket drager den ena människan till den andra. Vi börja spåra de upplösande krafterna hos den alltför starka gemenskapsviljan. Den kan förstöra personligheten. Vi upptäcka vad som var värdefullt i den tidigare individualistiska inställningen, och se, att det också finnes ett gemenskapens problem» (s. 100). Polariteten mellan personlighet och gemenskap får icke hävas, den förras frihet är en förutsättning för den senares fullkomlighet. Men detta ideal realiseras endast inom kyrkan. Guardini påvisar därpå, hur gemenskapstanken dominerar sakrament, gudstjänst och dogmer.“
3. Walter A. Berendsohn: Romano Guardini om Judefragan i Tyskland (Rezension zu: Guardini, Verantwortung. Gedanken zur jüdischen Frage), in: Judish Tidskrift, Stockholm, 1953 [Mercker 3673] - [Rezension] - [noch nicht online]
4. Rezension zu: Guardini, Theologische Gebete, schwedisch, in: Biblioteksbladet, 46, 1962, S. 716 [neu aufgenommen] - [Rezension] - https://books.google.de/books?id=vFchAQAAIAAJ
5. Rezension zu: Guardini, Fostrets rätt att leva, in: Biblioteksbladet, 52, 1967, S. 484 [neu aufgenommen] - [Rezension] - https://books.google.de/books?id=uy8bAAAAMAAJ
6. Rezension zu: Guardini, Fostrets rätt att leva, in: Läkartidningen, 64, 1967, S. 1914 [neu aufgenommen] - [Rezension] - https://books.google.de/books?id=3nMIAQAAIAAJ