Vorlage:1945 Sekundärbibliographie Theologie

• [1945-016] [Französisch] Roger Aubert: Le problème de l'acte de foi: données traditionnelles et résultats des controverses récentes, 1945; (2)1950; (3)1958; (4)1969 [neu aufgenommen] – [Monographie] – 1945: https://books.google.de/books?id=5DwodxsLsMIC oder https://books.google.de/books?id=OXUNAQAAMAAJ - 1950: https://books.google.de/books?id=k5o4jAtyZ5UC – 1958: https://books.google.de/books?id=CVCjcgu0KS8C – 1969: https://books.google.de/books?id=GUTlAAAAMAAJ; zu Romano Guardini:
  • 1945, S. 622; 1958, S. 623
  • 1945, S. 625-630; 1958, S. 626-631 L´oeuvre de R. Guardini
  • 1945, S. 678; 1958, S. 679: „… Voir égalment R. GUARDINI, Vom Leben des Glaubens, pp. 147-152; p. 155 („ … Kirche ist das Wir im Glauben… Kirche ist das glaubende Gesamt… Als Schoss, als tragender Grund, als Atmosphäre wirkt sie. Gewiss Gott durch sie; aber durch sie, im Unterschied vom Einzelnen. Durch sie wirkt Er dem Einzelnen Glaubensinhalt und Kraft ein».)“
  • 1945, S. 681; 1958, S. 682: „4) R. Guardini exprime comme suit cet aspect du problème moderne de la foi: aujourd´hui, écrit-il, „geht es nicht mehr darum ob dieser oder jener Glaubensatz wahr sei. Vielmehr wird es dem Menschen schwer zu fassen, wie überhaupt zur Glaubensforderung berechtigte Inhalte in das Leben eintreten können. Es wird seiner Akt- und Erlebniskraft schwer, das ungeheure einer Offenbarung und des Inhaltes dieser Offenbarung lebendig in Akt und Existenz zu realisieren. Die Tragfähigkeit für absolute Inhalte ist geschwächt» (Unterscheidung des Christlichen, p. 245).“
  • 1945, S. 704; 1958, S. 705: [… R. Guardini fait également d´excellentes observations à ce sujet (Vom Leben des Glaubens, Mayence, 1935, pp. 119-122; Unterscheidung des Christlichen, Mayence, 1935, les deux chapitres: Der Glaube in der Reflexion, pp. 240-269, surtout p.. 263-265; et Religiöse Erfahrung, pp. 270-334, surtout pp. 287-288, 292, 295-296, 298. …]
• [1945-017] [Schwedisch] Carl-Martin Edsman: Evangeliskt och katolskt om Corpus Christi, kyrkan och den enskilde, in: Svensk teologisk kvartalskrift, 21, 1945, S. 272-298 [neu aufgenommen] – [Artikel] - https://books.google.de/books?id=8IrgqYOMM0wC und https://journals.lub.lu.se/STK/article/download/7538/7184; zu Romano Guardini:
  • S. 291 ff: „R. Guardini, som ingalunda kan misstänkas för någon slags individualism utan snarare i sitt svärmeri för Corpus Christi-tanken gått för långt åt det motsatta hållet, har i sin bok „Vom Sinn der Kirche“ (3. Aufl., Mainz 1933), två tänkvärda kapitel om denna fråga, nämligen „Kirche und Persönlichkeit“ (jfr Ströms term „personalism“) och „Gemeinschaft“. Efter att i det förstnämnda ha framhållit, att kyrkan såsom en gemenskap av människor är en gripbar sociologisk storhet, vars sanna väsen dock endast uppenbarelsen giver besked om (s. 37), säger Guardini: »Han (Gud) är alla människors Gud. Han vänder sig till det överpersonliga, till gemenskapen, och så finna alla gemensamt i honom den som de i synnerhet behöva. Men han är också varje enskilds Gud. Detta uppenbarar ju hans högsta 'Lebensbereichtum', att han för varje människa är 'hennes Gud', det särskilda svaret på hennes väsens särskilda behov, tillhörig var och en på detta engångsbetonade, blott för denna personlighet avpassade sätt; tillhörig henne som annars ingen, alldeles som hon och hon ensam är. Detta är Guds rike i själen, den kristna personligheten». Guardini är förresten icke nöjd med ordet personlighet, som har en bismak av individualism, autonomi och enbart inommänsklig livssyn. Det är dock fråga om Guds enskilda barn i motsats till församlingen (s. 38 f.). „Den äkta kristna gemenskapen är icke så beskaffad, att personligheten måste värja sig däremot . .. Den är ingen makt, som gör våld på den personliga egenexistensen, utan förutsätter och fordrar den fritt för sig stående personligheten. Kyrkan är en gemenskap av väsen, som icke blott utgöra det helas lemmar och verktyg, utan samtidigt äro världar med egen medelpunkt, d. v. s. personligheter. Blotta individer bilda endast hjordar eller myrstater; gemenskap är ett förhållande mellan personligheter» (s. 40). Den kristna gemenskapen och den kristna personligheten äro något egenartat, vi få varken bestämma dem utifrån statsabsolutismen eller individualismen (s. 42). Likaså äro de bägge nödvändiga och ursprungliga, och ingendera kan återföras på den andre (jfr Ström, s. 263: »Kyrkan är oberoende av de troende i fråga om tillkomst och realitet»). Ingen är värdefullare inför Gud, en sådan fråga är galet ställd. Kristus har dött för både kyrkan och den enskilda själen (jfr Ström, s. 198: »Jesus på korset ensam är kyrkan»).[32 Det innebär en grov förvrängning av de citerade engelska forskarnas utsagor att taga dessa till intäkt för en korporativ tolkning av denna mening. R a m se y menar med en liknande formulering helt enkelt, att det gamla gudsfolket är reducerat till en enda person, vilken samtidigt är det nyas begynnelse, »and those who will be united with Him will enter an Israel which exists already».] »Staten offrar den enskilde för helheten, icke så Gud. Detta är ’Menschenarmseligkeit’.» Men den enskilde är likväl underordnad kyrkan (s. 44). Kap. »Gemeinschaft» inledes med en kritik av individualismen. Både individer och stater emellan behövs det gemenskap. Viljan till gemenskap är emellertid »så stark — oavsett att även detta ord liksom allt dyrbart redan börjar bliva ett slagord — att den nästan allt för mycket drager den ena människan till den andra. Vi börja spåra de upplösande krafterna hos den alltför starka gemenskapsviljan. Den kan förstöra personligheten. Vi upptäcka vad som var värdefullt i den tidigare individualistiska inställningen, och se, att det också finnes ett gemenskapens problem» (s. 100). Polariteten mellan personlighet och gemenskap får icke hävas, den förras frihet är en förutsättning för den senares fullkomlighet. Men detta ideal realiseras endast inom kyrkan. Guardini påvisar därpå, hur gemenskapstanken dominerar sakrament, gudstjänst och dogmer.“
• [1945-018] [Niederländisch] Henricus Martinus Maria Fortmann: Aandachtig bidden. Een psychologische studie over de eigenschappen, de mogelijkheden en de grenzen der gebedsconcentratie, 1945 [neu aufgenommen] - [Monographie] - https://books.google.de/books?id=YEUVAQAAIAAJ; zu Romano Guardini u.a.:
  • S. 57: "b De liturgische cultushandeling. "Wir haben auch keine Religion der bloszen Innerlichkeit", zegt Guardini in zijn belangrijke studie over de liturgische vorming (62)."
  • S. 63: "Guardini zegt in dit verband van de liturgie met haar vele gebaren, handelingen en regels, die vanuit het standpunt van economie en rationalisatie zinloos zijn."
  • S. 74 f.: "In zijn "Liturgische Bildung" heest Romano Guardini getracht deze formule te interpreteeren in thomistischen zin: "Der menschliche Leib ist die Analogie der Seele in der sichtbar körperlichen Ordnung .... Wollte man was die Seele ist im Geistigen sichtbar körperlich ausdrücken, dann käme eben der Menschenleib zustande. Das meint zutiefst die Formel: anima forma corporis. Im Leib übersetzt sich die Seele ins Körperliche, in ihr lebendiges "Symbol". Darum erkennt der wache Blick aus dem fremden Körper unmittelbar die fremde Seele" (62, 22). Vanuit deze wijsgeerige opvatting wordt de samenhang tusschen de beweging en haar bewustzijnscorrelaat inderdaad begrijpelijk."
  • S. 78: "Een uitgebreider verhandeling over de liturgische gebaren heeft Guardini gegeven in zijn boekje "Von heiligen Zeichen" (64)."
  • S. 155: "Guardini heest in zijn "Vom Geist der Liturgie" de eischen omschreven, waaraan een gemeenschapsgebet moet voldoen (61)."
  • S. 158: "1) Men zie hierover de voortreffelijke verdediging van Boelaars (8) en het boekje van Guardini (66)."
  • S. 196: "Men zie het belangwekkende beeld dat Guardini in zijn "Briefe vom Comer See" (63) heest ontworpen van den mensch van den nieuwen tijd, en van de cultuur die aan het groeien is in het tijdvak van de machine."
• [1945-019] [Englisch] Adolphe Keller: The Roman Catholic Church in Europe, in: Religion in Life, 15, 1945, S. 57 ff. [neu aufgenommen] – [Artikel] - https://books.google.de/books?id=AdISAAAAIAAJ; zu Romano Guardini:
  • S. 62: „Thinkers and leaders of the Catholic Church like Adam, Pribilla, Guardini, Przywara, Grosche, and Mausbach returned to the great Catholic doctrines oft he creation and redemption.“
  • S. 71: „The present theological controversy is largely concerned with the questions of natural theology and the conception of man in the image of God according to the „analogia entis“ in St. Thomas and Guardini. Protestant theology, especially that of the Barthians, is strongly opposed to any attempt to interpret grace as a natural process - gratia non tollit naturam sed perfecit. It does not hesitate to give the name of „Antichrist“ to any theology which allows a natural imminent creative process and does not expect redemption exclusively from Christ.“
• [1945-020] [Englisch] Hans Ansgar Reinhold: Unfathomable Europe, in: Orate Fratres (Worship), 20, 1945/1946, Mai, S. 317-232 und Juni, S. 364-369 [neu aufgenommen] – [Artikel] - https://books.google.de/books?id=jxP4bwyBbGAC oder https://books.google.de/books?id=joMTAAAAIAAJ; zu Romano Guardini
  • S. 319: „No wonder then that, in part, Dieu Vivant is an inclinatio profunda to a Germany now almost forgotten: the Germany of Abbot Herwegen, Dom Odo Casel, Rudolf Otto, Max Scheler, Theodor Haecker, Karl Adam, Romano Guardini. And stirring in the ashes, the editors still find glowing members: in its first number it reports on a commission for Church Reunion established by the Fulda conference of Bishops, including such names as Guardini, Pribilla, Paul Simon, and Dr. Schmaus.“
  • S. 368: „Dieu Vivant is itself a proof of the unfathomable vitality of Europe. Its authors, like Jean Daneliou, S.J., Henri de Lubac, S.J., Jules Monchanin and others, will soon carry the same weight in this country as Karl Adam, Romano Guardini, Père Congar, O. P., of Maurice Zundel – to mention only a few of the old guard. It was Waldemar Gurian of Notre Dame who mentioned the title of this magazine to me. From its first issue, which came in March, to its fourth, its significance for liturgical background became more evident.“
• [1945-021] Alfred von Quervain: Ethik, Bd. 2, Teil 1, 1945 [neu aufgenommen] – [Monographie] - https://books.google.de/books?id=wzizmDRMXQ0C; zu Romano Guardini:
  • S. 88: „Das tapfere Eintreten von römischen Theologen wie Grosche und Guardini, von römischen Laien wie Ernst Michel für das allgemeine Priestertum bleibt in den Grenzen römischen Denkens. Solange diese Denker im Neuen Testament das besondere Priestertum der römischen Kirche zu finden meinen, verstehen sie unter dem allgemeinen Priestertum etwas anderes als die nach Gottes Wort reformierte Kirche, als das, was wir in der Schrift finden. Das allgemeine Priestertum, von dem die römische Theologie sehr eindrucksvoll zu sprechen vermag, setzt das besondere Priestertum voraus: …“.

Zu: Franz von Assisi (1927)

• [1945-022] Otto Karrer: Franz von Assisi: Legenden und Laude, 1945 [neu aufgenommen] – [Monographie] - https://books.google.de/books?id=I85dgJl-FEsC; zu Romano Guardini:
  • S. 789: „Ritterlichkeit: «Cortesia» (curialitas) ist mehr als Höflichkeit, wie R. Guardini gegenüber den Übersetzern mit Recht bemerkt hat (in Spiegel u. Gleichnis, 1932, 235 ).“

Zu: Das `Wesen´ des Christentums (1929)

• [1945-023] [Spanisch] E. P. de las Heras: Pensar – Sentir – Ser (Crítica de tres autores y tres libros) (darin: Rezension zu: Guardini, La esencia del Cristianismo), in: Leonardo. Revista de las ideas y de las formas, Barcelona, 1945, S. 113-131 [neu aufgenommen] – [Rezension] - https://books.google.de/books?id=vSHQ7dQMl10C; zu Romano Guardini S. 114-119
• [1945-024] [Spanisch] J. Salaverri: Rezension zu: Guardini, La esencia del Cristianismo, in: Revista española de teología, 5, 1945, S. 637 f. [neu aufgenommen] – [Rezension] - https://books.google.de/books?id=4S9KAAAAYAAJ
• [1945-025] [Spanisch] Antonio Upegui: Rezension zu: Guardini, La esencia del cristianismo, in: Universidad Católica Bolivariana, 12, 1945, S. 553 [neu aufgenommen] – [Rezension] - https://books.google.de/books?id=sXYiAQAAIAAJ:
  • S. 553: „Bajo una señorial y sesuda exposición, desentraña el autor la Divina Persona de Cristo N. S. en la práctica de la vida cristiana del hombre, de las enseñanzas de la Iglesia. En forma científica y precisa interpreta los textos de la Divina Revelación, más especialmente, los de San Pablo y San Juan Evangelista, cuyas palabras inspiradas, presentan al Corazón de Jesús, nimbado por la divinidad, a la inteligencia y al corazón de los hombres, como objeto concre. to de la adoración y como camino y vida de los hombres hacia la eternidad feliz. El trabajo "Esencia del cristianismo", indica que el cristiano encuentra en Cristo N. S. el amor y la abnegación para su vida piadosa; que el objeto del cristianismo es el Corazón de Cristo Jesús viviendo en los hombres mediante la gracia que se trasfunde por los sacramentos y se palpa muy especialmente en la S. Eucaristía. Explica el autor además, que por la obra de la Redención y su aplicación en los Sacramentos Cristo toma el pecado nuestro como fiador y responsable, por misericordia de El expiando en su carne, lo que correspondía a nosotros, y Cristo en trega lo que es suyo, su vida divina en nuestro favor. Esta obra “Esencia del Cristianismo”, en su bella y sabia exposición, no es pan para todos los hombres, es manjar para invitados, esto es, para temas de estudio a católicos que gustan las disciplinas de la sagrada Teología y de la Filosofía Escolástica.“
• [1945-026] August Zechmeister: Ferdinand Ebner, in: Der Turm, 1, 1945, S. 71-81 [neu aufgenommen] - [Artikel] - https://books.google.de/books?id=nckPAAAAIAAJ, zu Romano Guardini:
  • S. 81: "Was denn sonst ist Theologie als der konkrete und existentielle Aufweis dieser Tatsache , man darf hier sagen, mit all seiner methodischen Problematik, auf die vor geraumer Zeit bereits Romano Guardini bedeutsam hingewiesen hat, indem er eben aus der Mittlerschaft des "Wortes", das ja Christus ist (die PERSON CHRISTI als Kategorie jeder christlichen Aussage), das Christentum als die RELIGION DER LIEBE bestimmte: "denn eine Person erfassen, eine Person als Schlüssel des ganzen Seins erfassen; das ganze Sein verstehen durch sie; durch sie hindurchgehen lassen das ganze eigene Leben, das alles ist nur im Akte der Liebe möglich." (R. Guardini "Das `Wesen´ des Christentums", Die Schildgenossen IX/2, 1929)."