Rezeption in Schweden: Unterschied zwischen den Versionen

Aus Romano-Guardini-Handbuch
 
Zeile 10: Zeile 10:
== 1945 ==
== 1945 ==
* [Schwedisch] [[Carl-Martin Edsman]]: Evangeliskt och katolskt om Corpus Christi, kyrkan och den enskilde, in: [[Svensk teologisk kvartalskrift]], 21, 1945, S. 272-298 [neu aufgenommen] – [Artikel] - https://books.google.de/books?id=8IrgqYOMM0wC und https://journals.lub.lu.se/STK/article/download/7538/7184; zu Romano Guardini:
* [Schwedisch] [[Carl-Martin Edsman]]: Evangeliskt och katolskt om Corpus Christi, kyrkan och den enskilde, in: [[Svensk teologisk kvartalskrift]], 21, 1945, S. 272-298 [neu aufgenommen] – [Artikel] - https://books.google.de/books?id=8IrgqYOMM0wC und https://journals.lub.lu.se/STK/article/download/7538/7184; zu Romano Guardini:
Der zur evangelisch-lutherischen Schwedischen Kirche gehörige [[Carl-Martin Edsman]], Professor für Religionsgeschichte an der Universität in Uppsala zog in seinem Aufsatz über die evangelische und die katholischen Ansichten zu Corpus Christi, Kirche und den Menschen ausführlich auch Guardinis "Vom Sinn der Kirche" und die darin enthaltenen Kapitel über Persönlichkeit und Gemeinschaft heran. Einleitend ordnete er ihn dahingehend ein, dass Guardini "in keiner Weise eines Individualismus verdächtigt werden" könne, "sondern in seinem Bekenntnis zum Corpus-Christi-Gedanken zu weit in die entgegengesetzte Richtung gegangen" sei. Der Abschnitt lautet vollständig:
Der zur evangelisch-lutherischen Schwedischen Kirche gehörige [[Carl-Martin Edsman]] (1911-2010), Professor für Religionsgeschichte an der Universität in Uppsala zog in seinem Aufsatz über die evangelische und die katholischen Ansichten zu Corpus Christi, Kirche und den Menschen ausführlich auch Guardinis "Vom Sinn der Kirche" und die darin enthaltenen Kapitel über Persönlichkeit und Gemeinschaft heran. Einleitend ordnete er ihn dahingehend ein, dass Guardini "in keiner Weise eines Individualismus verdächtigt werden" könne, "sondern in seinem Bekenntnis zum Corpus-Christi-Gedanken zu weit in die entgegengesetzte Richtung gegangen" sei. Der Abschnitt lautet vollständig:
* S. 291 ff: „R. Guardini, som ingalunda kan misstänkas för någon slags individualism utan snarare i sitt svärmeri för Corpus Christi-tanken gått för långt åt det motsatta hållet, har i sin bok „Vom Sinn der Kirche“ (3. Aufl., Mainz 1933), två tänkvärda kapitel om denna fråga, nämligen „Kirche und Persönlichkeit“ (jfr Ströms term „personalism“) och „Gemeinschaft“. Efter att i det förstnämnda ha framhållit, att kyrkan såsom en gemenskap av människor är en gripbar sociologisk storhet, vars sanna väsen dock endast uppenbarelsen giver besked om (s. 37), säger Guardini: »Han (Gud) är alla människors Gud. Han vänder sig till det överpersonliga, till gemenskapen, och så finna alla gemensamt i honom den som de i synnerhet behöva. Men han är också varje enskilds Gud. Detta uppenbarar ju hans högsta 'Lebensbereichtum', att han för varje människa är 'hennes Gud', det särskilda svaret på hennes väsens särskilda behov, tillhörig var och en på detta engångsbetonade, blott för denna personlighet avpassade sätt; tillhörig henne som annars ingen, alldeles som hon och hon ensam är. Detta är Guds rike i själen, den kristna personligheten». Guardini är förresten icke nöjd med ordet personlighet, som har en bismak av individualism, autonomi och enbart inommänsklig livssyn. Det är dock fråga om Guds enskilda barn i motsats till församlingen (s. 38 f.).  „Den äkta kristna gemenskapen är icke så beskaffad, att personligheten måste värja sig däremot . .. Den är ingen makt, som gör våld på den personliga egenexistensen, utan förutsätter och fordrar den fritt för sig stående personligheten. Kyrkan är en gemenskap av väsen, som icke blott utgöra det helas lemmar och verktyg, utan samtidigt äro världar med egen medelpunkt, d. v. s. personligheter. Blotta individer bilda endast hjordar eller myrstater; gemenskap är ett förhållande mellan personligheter» (s. 40). Den kristna gemenskapen och den kristna personligheten äro något egenartat, vi få varken bestämma dem utifrån statsabsolutismen eller individualismen (s. 42). Likaså äro de bägge nödvändiga och ursprungliga, och ingendera kan återföras på den andre (jfr Ström, s. 263: »Kyrkan är oberoende av de troende i fråga om tillkomst och realitet»). Ingen är värdefullare inför Gud, en sådan fråga är galet ställd. Kristus har dött för både kyrkan och den enskilda själen (jfr Ström, s. 198: »Jesus på korset ensam är kyrkan»).[32 Det innebär en grov förvrängning av de citerade engelska forskarnas utsagor att taga dessa till intäkt för en korporativ tolkning av denna mening. R a m se y menar med en liknande formulering helt enkelt, att det gamla gudsfolket är reducerat till en enda person, vilken samtidigt är det nyas begynnelse, »and those who will be united with Him will enter an Israel which exists already».] »Staten offrar den enskilde för helheten, icke så Gud. Detta är ’Menschenarmseligkeit’.» Men den enskilde är likväl underordnad kyrkan (s. 44). Kap. »Gemeinschaft» inledes med en kritik av individualismen. Både individer och stater emellan behövs det gemenskap. Viljan till gemenskap är emellertid »så stark — oavsett att även detta ord liksom allt dyrbart redan börjar bliva ett slagord — att den nästan allt för mycket drager den ena människan till den andra. Vi börja spåra de upplösande krafterna hos den alltför starka gemenskapsviljan. Den kan förstöra personligheten. Vi upptäcka vad som var värdefullt i den tidigare individualistiska inställningen, och se, att det också finnes ett gemenskapens problem» (s. 100). Polariteten mellan personlighet och gemenskap får icke hävas, den förras frihet är en förutsättning för den senares fullkomlighet. Men detta ideal realiseras endast inom kyrkan. Guardini påvisar därpå, hur gemenskapstanken dominerar sakrament, gudstjänst och dogmer.“
* S. 291 ff: „R. Guardini, som ingalunda kan misstänkas för någon slags individualism utan snarare i sitt svärmeri för Corpus Christi-tanken gått för långt åt det motsatta hållet, har i sin bok „Vom Sinn der Kirche“ (3. Aufl., Mainz 1933), två tänkvärda kapitel om denna fråga, nämligen „Kirche und Persönlichkeit“ (jfr Ströms term „personalism“) och „Gemeinschaft“. Efter att i det förstnämnda ha framhållit, att kyrkan såsom en gemenskap av människor är en gripbar sociologisk storhet, vars sanna väsen dock endast uppenbarelsen giver besked om (s. 37), säger Guardini: »Han (Gud) är alla människors Gud. Han vänder sig till det överpersonliga, till gemenskapen, och så finna alla gemensamt i honom den som de i synnerhet behöva. Men han är också varje enskilds Gud. Detta uppenbarar ju hans högsta 'Lebensbereichtum', att han för varje människa är 'hennes Gud', det särskilda svaret på hennes väsens särskilda behov, tillhörig var och en på detta engångsbetonade, blott för denna personlighet avpassade sätt; tillhörig henne som annars ingen, alldeles som hon och hon ensam är. Detta är Guds rike i själen, den kristna personligheten». Guardini är förresten icke nöjd med ordet personlighet, som har en bismak av individualism, autonomi och enbart inommänsklig livssyn. Det är dock fråga om Guds enskilda barn i motsats till församlingen (s. 38 f.).  „Den äkta kristna gemenskapen är icke så beskaffad, att personligheten måste värja sig däremot . .. Den är ingen makt, som gör våld på den personliga egenexistensen, utan förutsätter och fordrar den fritt för sig stående personligheten. Kyrkan är en gemenskap av väsen, som icke blott utgöra det helas lemmar och verktyg, utan samtidigt äro världar med egen medelpunkt, d. v. s. personligheter. Blotta individer bilda endast hjordar eller myrstater; gemenskap är ett förhållande mellan personligheter» (s. 40). Den kristna gemenskapen och den kristna personligheten äro något egenartat, vi få varken bestämma dem utifrån statsabsolutismen eller individualismen (s. 42). Likaså äro de bägge nödvändiga och ursprungliga, och ingendera kan återföras på den andre (jfr Ström, s. 263: »Kyrkan är oberoende av de troende i fråga om tillkomst och realitet»). Ingen är värdefullare inför Gud, en sådan fråga är galet ställd. Kristus har dött för både kyrkan och den enskilda själen (jfr Ström, s. 198: »Jesus på korset ensam är kyrkan»).[32 Det innebär en grov förvrängning av de citerade engelska forskarnas utsagor att taga dessa till intäkt för en korporativ tolkning av denna mening. R a m se y menar med en liknande formulering helt enkelt, att det gamla gudsfolket är reducerat till en enda person, vilken samtidigt är det nyas begynnelse, »and those who will be united with Him will enter an Israel which exists already».] »Staten offrar den enskilde för helheten, icke så Gud. Detta är ’Menschenarmseligkeit’.» Men den enskilde är likväl underordnad kyrkan (s. 44). Kap. »Gemeinschaft» inledes med en kritik av individualismen. Både individer och stater emellan behövs det gemenskap. Viljan till gemenskap är emellertid »så stark — oavsett att även detta ord liksom allt dyrbart redan börjar bliva ett slagord — att den nästan allt för mycket drager den ena människan till den andra. Vi börja spåra de upplösande krafterna hos den alltför starka gemenskapsviljan. Den kan förstöra personligheten. Vi upptäcka vad som var värdefullt i den tidigare individualistiska inställningen, och se, att det också finnes ett gemenskapens problem» (s. 100). Polariteten mellan personlighet och gemenskap får icke hävas, den förras frihet är en förutsättning för den senares fullkomlighet. Men detta ideal realiseras endast inom kyrkan. Guardini påvisar därpå, hur gemenskapstanken dominerar sakrament, gudstjänst och dogmer.“


Aktuelle Version vom 22. Februar 2024, 09:54 Uhr

Die Guardini-Rezeption in Schweden ist bislang ein wenig erforschtes Gebiet.

1926

1926 bezieht sich Gunnar Rosendal in seiner Schrift "Nutida teologi och förkunnelsen" (Svenska kyrkans diakonistyrelse, 1926) auf S. 216 auf Romano Guardinis "Vom Geist der Liturgie" und "Liturgische Bildung".

1935

Die Guardini-Rezeption in Schweden wird 1935 mit einer ins Schwedische übersetzten Rezension zu Guardinis Pascal-Buch weitergeführt:

1945

Der zur evangelisch-lutherischen Schwedischen Kirche gehörige Carl-Martin Edsman (1911-2010), Professor für Religionsgeschichte an der Universität in Uppsala zog in seinem Aufsatz über die evangelische und die katholischen Ansichten zu Corpus Christi, Kirche und den Menschen ausführlich auch Guardinis "Vom Sinn der Kirche" und die darin enthaltenen Kapitel über Persönlichkeit und Gemeinschaft heran. Einleitend ordnete er ihn dahingehend ein, dass Guardini "in keiner Weise eines Individualismus verdächtigt werden" könne, "sondern in seinem Bekenntnis zum Corpus-Christi-Gedanken zu weit in die entgegengesetzte Richtung gegangen" sei. Der Abschnitt lautet vollständig:

  • S. 291 ff: „R. Guardini, som ingalunda kan misstänkas för någon slags individualism utan snarare i sitt svärmeri för Corpus Christi-tanken gått för långt åt det motsatta hållet, har i sin bok „Vom Sinn der Kirche“ (3. Aufl., Mainz 1933), två tänkvärda kapitel om denna fråga, nämligen „Kirche und Persönlichkeit“ (jfr Ströms term „personalism“) och „Gemeinschaft“. Efter att i det förstnämnda ha framhållit, att kyrkan såsom en gemenskap av människor är en gripbar sociologisk storhet, vars sanna väsen dock endast uppenbarelsen giver besked om (s. 37), säger Guardini: »Han (Gud) är alla människors Gud. Han vänder sig till det överpersonliga, till gemenskapen, och så finna alla gemensamt i honom den som de i synnerhet behöva. Men han är också varje enskilds Gud. Detta uppenbarar ju hans högsta 'Lebensbereichtum', att han för varje människa är 'hennes Gud', det särskilda svaret på hennes väsens särskilda behov, tillhörig var och en på detta engångsbetonade, blott för denna personlighet avpassade sätt; tillhörig henne som annars ingen, alldeles som hon och hon ensam är. Detta är Guds rike i själen, den kristna personligheten». Guardini är förresten icke nöjd med ordet personlighet, som har en bismak av individualism, autonomi och enbart inommänsklig livssyn. Det är dock fråga om Guds enskilda barn i motsats till församlingen (s. 38 f.). „Den äkta kristna gemenskapen är icke så beskaffad, att personligheten måste värja sig däremot . .. Den är ingen makt, som gör våld på den personliga egenexistensen, utan förutsätter och fordrar den fritt för sig stående personligheten. Kyrkan är en gemenskap av väsen, som icke blott utgöra det helas lemmar och verktyg, utan samtidigt äro världar med egen medelpunkt, d. v. s. personligheter. Blotta individer bilda endast hjordar eller myrstater; gemenskap är ett förhållande mellan personligheter» (s. 40). Den kristna gemenskapen och den kristna personligheten äro något egenartat, vi få varken bestämma dem utifrån statsabsolutismen eller individualismen (s. 42). Likaså äro de bägge nödvändiga och ursprungliga, och ingendera kan återföras på den andre (jfr Ström, s. 263: »Kyrkan är oberoende av de troende i fråga om tillkomst och realitet»). Ingen är värdefullare inför Gud, en sådan fråga är galet ställd. Kristus har dött för både kyrkan och den enskilda själen (jfr Ström, s. 198: »Jesus på korset ensam är kyrkan»).[32 Det innebär en grov förvrängning av de citerade engelska forskarnas utsagor att taga dessa till intäkt för en korporativ tolkning av denna mening. R a m se y menar med en liknande formulering helt enkelt, att det gamla gudsfolket är reducerat till en enda person, vilken samtidigt är det nyas begynnelse, »and those who will be united with Him will enter an Israel which exists already».] »Staten offrar den enskilde för helheten, icke så Gud. Detta är ’Menschenarmseligkeit’.» Men den enskilde är likväl underordnad kyrkan (s. 44). Kap. »Gemeinschaft» inledes med en kritik av individualismen. Både individer och stater emellan behövs det gemenskap. Viljan till gemenskap är emellertid »så stark — oavsett att även detta ord liksom allt dyrbart redan börjar bliva ett slagord — att den nästan allt för mycket drager den ena människan till den andra. Vi börja spåra de upplösande krafterna hos den alltför starka gemenskapsviljan. Den kan förstöra personligheten. Vi upptäcka vad som var värdefullt i den tidigare individualistiska inställningen, och se, att det också finnes ett gemenskapens problem» (s. 100). Polariteten mellan personlighet och gemenskap får icke hävas, den förras frihet är en förutsättning för den senares fullkomlighet. Men detta ideal realiseras endast inom kyrkan. Guardini påvisar därpå, hur gemenskapstanken dominerar sakrament, gudstjänst och dogmer.“

1953

Der 1943 nach Schweden geflohene und dort fortan wirkende deutsche Literaturwissenschaftler Berendsohn rezensiert Guardinis Schrift "Verantwortung. Gedanken zur jüdischen Frage":

  • Walter A. Berendsohn: Romano Guardini om Judefragan i Tyskland (Rezension zu: Guardini, Verantwortung. Gedanken zur jüdischen Frage), in: Judish Tidskrift, Stockholm, 1953 [Mercker 3673, bei Mercker wohl "Behrendsohn" statt "Berendsohn"] - [Rezension] - [noch nicht online]

1956

1956 wird als erstes von drei Guardini-Werken Guardinis Kreuzweg: Vår Frälsares väg till korset übersetzt. Es folgen in den sechziger Jahren zwei weitere Werke, siehe Schwedische Übersetzungen. Während für den Kreuzweg bislang der Übersetzer unbekannt ist, zeichnen für die anderen beiden Werke Hermann Schulze und Margareta Edgardh als Übersetzer verantwortlich.

1961

1961 erscheint die schwedische Übersetzung der "Theologischen Gebete" unter dem Titel Från teologi till bön im Stockholmer Diakonistyrelsens bokförlag. Die Übersetzer waren Rut Schulze und Hermann Schulze. Die Ausgabe enthält ein Vorwort des Missionsbischofs Bengt Sundkler; siehe [Mercker 1430, bei Mercker ohne "Rut Schulze"];

1962

1962 erscheint eine Rezension zur schwedischen Ausgabe der "Theologischen Gebete":

1966

Unter dem Titel Fostrets rätt att leva erscheint 1966 im Stockholmer Petrus de Dacia Forlaget eine Übersetzung des Aufsatzes Das Recht des werdenden Menschenlebens (1947/49) ins Schwedische. Übersetzerin ist Margareta Edgardh. Siehe [Mercker 1706].

1967

1967 erscheinen zwei Rezensionen zu Übersetzung "Fostrets rätt att leva":

  1. Rezension zu: Guardini, Fostrets rätt att leva, in: Biblioteksbladet, 52, 1967, S. 484 [neu aufgenommen] - [Rezension] - https://books.google.de/books?id=uy8bAAAAMAAJ
  2. Rezension zu: Guardini, Fostrets rätt att leva, in: Läkartidningen, 64, 1967, S. 1914 [neu aufgenommen] - [Rezension] - https://books.google.de/books?id=3nMIAQAAIAAJ

1981

1981 erscheint eine Neuausgabe des Kreuzwegs im Ansgariusförlaget.

2009

2009 wurde vom Benutzer Torvindus der schwedische Wikipedia-Artikel zu Guardini angelegt: https://sv.wikipedia.org/wiki/Romano_Guardini. Dieser Wikipedia-Artikel enthält eine nicht nachgewiesene Übersetzung von einem unbekannten Übersetzer aus dem Buch Vorschule des Betens - https://sv.wikipedia.org/wiki/Romano_Guardini#Citat, 2009

Siehe

Abgerufen von „https://www.romano-guardini.org/mediawiki/index.php?title=Rezeption_in_Schweden&oldid=26441“